Bangkok, julafton.

Redan vid fyratiden på julaftons morgon ropade mina föräldrar:

– Kom nu ungar, nu åker vi.

Det var de, för mig, magiska orden att nu var julen här. Färden gick först mot Arlanda flygplats och sedan vidare ut i världen.

Under hela min uppväxt så tillbringade jag jularna utomlands. Det berodde helt enkelt på att mina föräldrar jobbade på krogen och den enda gemensamma semestern på året vi hade var vid jul- och nyårshelgerna.

Resorna i min uppväxt gick till Kenya, Gambia, Indonesien, Singapore, Barbados och hit till Thailand, för att nämna några länder. Att resa så långt bort var ovanligt i början av 70-talet, så när jag kom hem efter resorna så fick jag alltid hålla föredrag om resmålen inför mina klasskompisar. Då såg jag det som ett straff att behöva berätta om huvudstäder, floder, olika kulturer och maten. Nu är jag tacksam över att jag tvingades till de där föredragen. På något sätt så har det gjort att jag har hamnat där jag är i dag.

Jag tror inte att jag hade blivit varken journalist eller utrikeskorrespondent om det inte hade varit för resorna och föredragen. Det öppnade upp ett sug efter att få uppleva mer, träffa fler människor, se fler kulturer och smaka ännu mer lokal mat, ett sug som har följt med mig genom hela livet.

Den vanligaste frågan jag fick när jag kom tillbaka till skolan efter jullovet var “vad fick du i julklapp?” Jag svarade “ingenting, men vi har varit utomlands, så det var min julklapp”. “Va trist”, svarade mina klasskompisar i Katrineholm. Själv var jag nöjd med alla upplevelser och ofta nya kompisar jag hade träffat. Det är klart att jag kände mig lite utanför när mina bästisar snackade om Kalles jul och Scooby-Doo som de hade sett på tv under julen.

För många är julen starkt förknippad med maten, det är den för mig också. Det är bara det att jag fick smaka chili-krabba i Singapore, ugali i Kenya istället för julskinka och risgrynsgröt. Eller Thailändsk phad thai, långt innan det fanns att köpa i snart sagt varje gathörn i Sverige.

Eftersom jag fick förmånen att resa just under julen så var resandet under lång tid alltid förknippat med julen för mig. Jag kunde känna samma förväntansfulla pirrande i kroppen många år senare när jag var på en flygplats som jag kände vid jul när jag var barn och kom då på mig själv att tänka tanken “är det redan jul?”, vilket det inte var.

Senare i livet har jag fortsatt att resa och ofta är jag utomlands under julhelgen. Så för mig är julen starkt förknippad med värme och ett tropiskt klimat. Eftersom jag nu har privilegiet att bo och jobba i Asien med Thailand som bas så känns det som att det är jul hela tiden.

Dessutom kan jag säga att cirkeln är sluten.

För det var verkligen här mina första tankar på att bli journalist kom. Det var under julen 1972, då resan med mina föräldrar hade gått hit till Thailand.

Vi bodde då i en fiskeby som numera är den kända turistorten Pattaya. Söder om Pattaya låg då en flygbas där USA:s flygvapen fanns under Vietnamkriget. En dag såg vi hur stora, tunga B-52:or lyfte med bomber som skulle släppas över Vietnam. Jag minns att jag med skräckblandad förtjusning såg de stora planen lyfta. Dagen därpå såg vi bilder från ett sönderbombat Hanoi på den thailändska tv:n. Jag minns att jag sa till min mamma att de måste vara de planen vi såg i går som gjort det där.

– Ja, svarade hon kort.

– Någon måste berätta det här för världen, för dem hemma, sa jag.

– Då får du bli utrikeskorrespondent för att kunna göra det på ett bra sätt, sa min mamma.

Där och då bestämde jag mig: en dag ska jag bli korrespondent.

Och nu är jag det – så de där resorna och orden från min mamma är de bästa julklappar jag har fått.

Nu önskar jag dig en riktigt varm och god jul från Bangkok.

Peder Gustafsson, Bangkok
peder.gustafsson@sverigesradio.se

För vi är VM-fans allihopa: Peder Gustafsson, Bangkok

Hitta liknande lyssning

En riktigt varm jul: Peder Gustafsson, Bangkok

Hitta liknande lyssning

En riktigt varm jul: Peder Gustafsson, Bangkok