Vilka associationer ger namnet Österrike idag?

Jag gissar att alper, folkdräkter och valser ligger högt bland svarsalternativen. Och de två första; alperna och folkdräkterna, får det nog att rotera friskt i många österrikiska gravar, i alla fall på kyrkogårdarna i Wien.

Bruno Kreisky, den legendariske socialdemokratiske förbundskanslern skrev till exempel i sina memoarer hur man med fasa såg på den nya stat som bildadades när det enorma kejsardömet Österrike-Ungern gick i graven efter första världskriget: Han skrev: Denna nya stat bestod ju bara av staden Wien och så en massa berg som det bodde religiösa tysknationalister i!

För de tyskspråkiga i Österrike-Ungern så var närheten till Bratislava, Budapest och även Zagreb mycket mer påfallande än närheten till de stora bergen i väster, med sina småstäder.

Och själva namnet "Österrike" sågs som en omöjlighet att bevara, ja nästan som ett hån av dess invånare, när det som kom att kallas den första republiken bildades efter fredsförhandlingarna i ST Germain 1919.

Ett imperium Österrike-Ungern som drog i krig med drygt 50 miljoner invånare hade efter nederlaget förvandlats till ett pytteland med drygt 6 miljoner invånare.

Året före fredsfördraget hade österrikarna själva redan skapat ett land med namnet Tyskösterrike, de hade bildat en provisorisk nationalförsamling i Wien i förhoppning om att de segrande makterna skulle se att de som nu styrde var inte de gamla monarkisterna.

Det nya landet hade drygt tio miljoner invånare och inbegrep de mest betydande tyskspråkiga delarna av den gamla dubbelmonarkin Österrike-Ungern. Det vill säga dagens Österrike plus delar av Tjeckien och Italien, grovt sett.

Socialdemokraterna i Österrike som nu skämdes över att ha först ha stött kriget, men som aldrig trott på kejsardömet, hade i krigets slutskede förhoppningar om ett fredsfördrag som skulle se radikalt annorlunda ut.

I ett förslag skrivet den 2 oktober 1918, en dryg månad innan freden proklamerades, kan man läsa att socialdemokraterna ville att de små nationerna inom Österrike-Ungern framöver genom allmänna val skulle utse representanter till regeringen i Wien, och även själva föreslå hur stor del av landets styrelse man ville låta stanna i den egna nationen, och vad som skulle överlåtas till centralmakten i Wien. En allmän nedrustning i Europa krävdes och en internationell fond, finansierad av alla krigförande parter måste skapas för att finansiera återuppbyggnaden av länderna.

Men segrarmakterna ville något annat. Så redan i november 1918 insåg den provisoriska regeringen i Wien att alla planer på en fortsatt federation av stater från det gamla Österrike-Ungern var en utopi, och det var inte bara segrarmakterna kallsinnighet som fick de att inse fakta: även folkgrupperna som det gällde, tjecker, slovaker, kroater, serber, ungrare och rumäner var helt ointresserade av en fortsatt centralmakt med säte i Wien.

Tyskösterrike grundades istället. För det var ju vad de som var kvar var: tyskarna i Österrike, det är lätt att glömma, man talade inte om de tyskspråkiga Österrikarna, de var tyskar, på samma sätt som det fanns ungrare eller tjecker inom det gamla Österrikiska väldet.

Vid första världskrigets slut var Tyskland knappt femtio år gammalt. Att tyskarna i Österrike hade lämnats utanför den nya stat som Bismarck skapat, var något som många i Wien såg som en historisk parentes. Låt oss backa bandet:

Efter Napoleonkrigen och Wienkongressen 1815, så bildades det Tyska förbundet. Det bestod av runt 35 små tyskspråkiga stater och några med andra språk men som råkade ha tyska furstar, även Preussen ingick. Detta förbund skulle ersätta det Tysk-Romerska kejsardömet som gick under i Napoleonkrigen 1806. Tyska förbundets säte sattes i Frankfurt och den österrikiske kejsaren var inskriven som ständig ordförande.

Kampen om var Tysklands centrum låg och vad som ingick i en eventuell ny statsbildning hade börjat:

Var Tyskland en stat med ett katolskt hjärta i Wien eller en med ett protestantiskt-preussiskt i Berlin? Tyskland idag hade lika gärna kunnat ha just Wien som huvudstad och med Preussen som ett eget land uppe i norr som inte hörde till.

Men historien och Bismarck ville annat.

Det var i norr som de starkaste tyska enhetstankarna frodades. Bismarck ville se en så kallad Lilltysk lösning, en utan Österrike. Så lite förenklat startades det tyska enhetskriget mellan Preussen och Österrike 1866, där Preussarna vann en snabb seger. Men Bismarck ville inte förnedra den besegrade Österrikiske kejsaren Franz Joseph, till den tyske Kejsar Wilhelms stora förtret så fick han inte i triumf marschera in i Wien, nej Österrike skulle kunna komma till användning som bundsförvant i kommande konflikter. Bismarck krigade vidare och kunde till sist bilda sitt Tyskland 1871.

Österrike slickade såren och bildade Österrike-Ungern, i det som på tyska kallas der Ausgleich utjämningen. Och det som skulle jämnas ut var maktförhållandena mellan just ungrare och tyskar. Kejsar Franz Joseph blev kung i Ungern och kejsare i Österrike och därmed regent över det som hånfullt kallades Kakanien, efter som riket kallades Ka und Ka k och k som till många svenskars munterhet skrivs k.u.k. på tyska.

Och då kommer vi tillbaka till stämningarna efter första världskriget. Från höger till vänster i Tyskösterrike ville man att den lilla klump som var kvar av det gamla stolta imperiet skulle få gå upp i det tyska riket. Tyskland var ju ändå byggt på en mängd disparata furstendömen, det skulle väl gå bra att lägga till den här lilla tyskspråkiga delen? Socialdemokraterna var lika ivriga påhejare som de som kallade sig tysknationella, men bevekelsegrunderna var olika, från socialdemokratiskt håll ansåg man förutom den kulturella gemenskapen, att arbetarklassen inte kände några gränser och att de tyska och tyskösterrikiska arbetarpartierna skulle kunna nå större segrar gemensamt.

Ingen trodde att den nya republiken skulle kunna överleva, det här var ju bara en ensam liten tyskspråkig del av ett rike som hade haft sin kornbod i Ungern sin industri i Böhmen och Mähren och ingen wienare kunde tänka sig att det numera var Linz och Innsbruck man skulle orientera sig mot. Vad fanns det där?

Segrarmakterna ville något annat. Med ett Tyskösterrike som gick upp i Tyskland skulle ett av de förlorande länderna Tyskland bli väsentligt större, det var otänkbart, och namnet Tyskösterrike på den nya republiken var inte heller acceptabelt, Österrike fick det bli.

Men viljan hos österrikarna att bli del av Tyskland levde kvar länge, under tjugotalet fortsatte många politiker från höger till vänster att propagera för ett enat tyskt rike. När nazisterna tog över makten i Tyskland 1933, fick paradoxalt nog de österrikiska fascisterna kalla fötter: de avskaffade demokratin och efter ett kort inbördeskrig förbjöds det socialdemokratiska partiet, och såväl nazister som socialdemokrater fängslades av de så kallade austrofascisterna.

Och 1938 när Nazityskland annekterade Österrike så kan man förvånas över hur många, till och med vissa socialdemokrater, resignerat menade att det var trots allt den enda lösningen, nu var det bara att vänta på en ny regim i Berlin så hade det lilla Österrike till sist fått bli del av Stortyskland.

Vi vet hur det gick. Efter kriget dröjde det ända till 1955 innan den så kallade andra republiken Österrike fick sin fulla suveränitet tillbaka, först då lämnade ryska, amerikanska, franska och engelska trupper landet. Och samma år bildades FPÖ, "de frihetliga", det främlingsfientliga parti där en gång Jörg Haider var ledare och som nu har Norbert Hofer som sin presidentkandidat.

FPÖ:s förste ledare var Anton Rheinthaller en gammal SS-officer som suttit fängslad för krigsförbrytelser, och släppts ur fängelset 1955.

Sammanfattningsvis så har den österrikiska identiteten till sist blivit full och fast. Viljan att gå upp i den stora tyska grannen har försvunnit. Men att vara österrikare är fortfarande att vara kluven. "Hälften Balkan, hälften Tyskland" som en kroatisk konstnär karaktäriserade Wien, i en intervju jag gjorde för många år sedan, när Jugoslavienkriget härjade som värst.

Är det något som historien inte verkar upprepa så är det insikten att Österrike inte är något utan andra länder, minnena från den gamla jättemonarkin är som bortblåsta i stora lager av befolkningen. Länge kunde Österrike inte överleva inom sina gränser, nu anser många att man inte kan det om man öppnar dem.

Det är väl historiens ironi.

Gunnar Bolin

Att vara österrikare är att vara kluven

Hitta liknande lyssning

Veckans ord: Balkong

Europa i miniatyr: Daniela Marquardt, Berlin

Hitta liknande lyssning

Veckans ord: Balkong

Europa i miniatyr: Daniela Marquardt, Berlin