Recension: Parallella mödrar av Pedro Almodóvar

• Pedro Almodóvars ny film ”Parallella mödrar” vävs flera mödrars öden samman med Spaniens historia.

• Fotografen Janis (Penélope Cruz) blir gravid med en gift man och på förlossningen träffar hon tonåringen Ana (Milena Smit).

• Kulturnytts Jenny Teleman har sett en film som tar sitt viktiga budskap på lite för stort allvar.

”Parallella mödrar” är en sån film där man egentligen inte ska säga nåt om människornas dilemman för då har man raserat hela historien.

En gåta är det i alla fall – om identitet som skalas av som Jeppes lök – men jag säger alltså inget mer om själva mysteriet.

Däremot att filmen är två sammanslingrade delar, de kan jag säga: ett känsligt, kammardrama mellan två kvinnor – eller tre eller fyra – i olika åldrar, lika och olika förberedda på moderskapet samt två bebisdöttrar.

Alla skikt av intimiteter kan rymmas bland människor av den sorten och jag skulle gärna följa hela deras liv fram till pension och död för att se hur banden mellan dem knutar sig, torkar, går av eller kanske härdas, förgylls eller tar eld.

Sammanlindat med den historien finns en samtidshistorisk, den om försvunna motståndsmän under Franco-tiden, i hemlighet begravda. Den har tyvärr ”viktigt budskap” skrivet i väl stora bokstäver över alla sina scener och alla som spelar stelnar lite högtidligt inför offren bland Almodóvars djupa färger.

Fascinerande stel blir också slutscenen där rätt bebis tryggt hänger i rätt navelsträng och trion fader, moder, gravidmage ganska så självbelåtet vinner alla normkrig in i evigheten.

Så vin och vatten, men mest vin ändå. Och Penelope Cruz som mor, fotograf, älskarinna och barnsugen är en hel butelj på egen hand.