Nina Wormbs om hur man kan förstå vad som faktiskt har ägt rum

Lyssna här på Nina Wormbs krönika från Godmorgon världen i P1

Du kan också läsa texten här nedan.

Intresset för imperier är stort. Det är begripligt. Det finns inte så många, och de är generellt sett viktiga. Folk tänker på imperier. Och då tänker inte jag bara på dem som tänker på romarriket.

 Men låt oss ta romarriket. Det var ju länge sedan romarriket var på sin höjdpunkt. Ändå diskuterar vi det än i dag. Det beror bland annat på att den klassiska antiken och senantiken fortfarande har stor betydelse för oss. Konst, litteratur och vetenskap, rättsförståelse, filosofi och ingenjörskunskap ger starka ekon in i vår tid. Vi fortsätter att studera och tolka för att förstå och lära oss. Bristen på skriftliga källor har vi kompletterat med annat material och delvis nya metoder.

 DNA-analyser på kvarlevor i Pompeji innebar nyligen att en del berättelser om människorna som flydde måste revideras. Och bara häromveckan publicerades en studie där man räknat ut blyhalten i luften i Rom under Pax Romana, dvs från år 27 före vår tideräkning till 180 efter, genom studier av iskärnor. Den stora mängden bly har man känt till sedan tidigare. Och även i samtiden fanns farhågor om blyets giftighet. Men nu får vi alltså veta lite mer. Forskarna menar att hos en del romare kan IQ ha sjunkit av detta skäl, men man är inte överens vilken betydelse detta kan ha haft.

 Sakers betydelse och hur de ska tolkas är vi inte alltid eniga om. Men vi lägger gemensamt ett pussel av olika sorters bitar, där några byts ut då och då, för att det kommer ny kunskap. Det är så vi kan ta reda på hur det var, och varför något slutat att vara.

 För imperier är ju sällan för evigt, även om romarriket varade länge och vi fortfarande kallar Rom för den eviga staden. Det mest kända verket om romarrikets sönderfall är nog fortfarande Edward Gibbon, Romarrikets nedgång och fall, skrivet på 1770- och 1780-talet, alltså för 250 år sedan. Få forskare delar i dag Gibbons beskrivningar, och ändå lever missförstånd kvar, traderade över generationer. Det visade latinisten Moa Ekbom i en recension i tidskriften Respons nyligen. Två nyutkomna böcker visade sig vara fulla med gamla fel och daterade förståelser. Det gäller inte minst den stora berättelsen om att det mesta var kyrkans fel, som sägs ha förstört och utplånat texter, konst och byggnader avsiktligt, trots att det finns många alternativa tolkningar med bättre vetenskapligt stöd.

 Gibbon var anti-katolik och det färgade honom. Och att tolka historien utifrån samtiden är lätt gjort, om man inte är tränad. Det gäller även tolkningar av samtiden. Studier har visat att vår ideologiska övertygelse påverkar vad vi läser in i en text, till exempel en tidningsartikel eller ett radioinslag. Man måste vara uppmärksam.

 Ganska mycket bör vi ändå kunna enas om. För har man rikligt med källor bör det vara lättare att ta reda på hur det var. Saker som hände nyligen, inför öppen ridå och efteråt dokumenterats av tusentals människor bör därför vara hyfsat lätt att beskriva. Ändå finns det nu diametralt olika versioner av vad som hände för drygt fyra år sedan, i samband med maktskiftet i USA 6 januari 2021. Trots att det faktiskt, när det hände, inte fanns så många versioner.

 Att vi kontinuerligt får mer kunskap och att det gör att vi skriver om historien, det är som det ska. Men när vi skriver om historien genom att ta bort och förneka kunskap, i en öppen demokrati, då är det fara å färde.

Är det också början på slutet för ännu ett imperium? Det kan bara framtiden utvisa.