Nina Wormbs: Därför är brädspelet julens höjdpunkt

Lyssna här på Nina Wormbs krönika från Godmorgon världen i P1
Du kan också läsa texten här nedan.

I mellandagarna är det trångt i gränderna i Gamla Stan i Stockholm. Människor driver runt i små grupper och en typ känns igen genom att de bär runt på en sida ur Dagens Nyheter, inte sällan instoppad i en plastficka. De rör sig ofta i par, men det kan också vara tre eller fler, ibland en hel familj. Och de ägnar sig åt en sorts frågesport. Sidan i tidningen visar portaler, gatunummer, statyer och andra detaljer som ska identifieras med hjälp av ett par ledtrådar.

Att springa runt i Gamla Stan och titta på fasader har blivit en tradition inte bara i min familj, det är tydligt. Det är skönt att komma ur soffan när det fortfarande är ljust och känns bra att göra något tillsammans. Det finns visserligen en sorts tävlingsmoment – man vill ju gärna kunna svara på alla 13 frågorna – men framför allt är det trevligt.

Kanske är det också vad som driver det ökade brädspelandet. Precis före jul rapporterades att vi köper fler brädspel. År 2023 var brädspelet årets julklapp, vilket är en kommersiell bedömning lika mycket som en trendspaning.

Ett skäl till det ökande intresset är nog mångfalden. Kinaschack, Cluedo och Fia med knuff hör inte längre till storsäljarna. De är ersatta med nya typer, för varierat antal deltagare och med olika mål. Ofta ska man vinna över sina medspelare, men det finns också spel där man tillsammans ska slå själva spelet. Pandemic är ett sådant exempel, där gäller det att arbeta ihop mot virus som hotar att utrota mänskligheten.

Ett annat skäl kan vara att utbudet av spel på datorer och telefoner har stimulerat intresset för spel i allmänhet. Bland digitala spel finns allt från enorma on-line spel till spel där man är ensam eller har en motståndare. I vissa analoga brädspel kan det idag också finnas digitala komponenter.

Men de flesta brädspel är helt analoga och det kan i sig vara ett skäl. Det är lockande att få vara närvarande, att lägga ifrån sig telefonen och gemensamt lära sig regler och försöka bemästra en ny utmaning tillsammans.

Att spela spel är också social träning, hur man vinner och förlorar, hur man lär ut och lär sig, hur man får andra att trivas. Men eftersom spelet är i fokus för umgänget är det relativt prestigelöst.

Den stora mängden nya spel till trots finns också riktigt gamla spel som behåller sin position. Det uråldriga kinesiska spelet Go är ett exempel. Mer känt i västvärlden 2016 när dataprogrammet AlphaGo slog en av de bästa Go-spelarna, en sorts helig graal för AI-utvecklare. Nyligen fick detta förnyad uppmärksamhet eftersom en av förra årets nobelpristagare i kemi, Demis Hassabis, var grundare av företaget som skapade AlphaGo. Han var även ungdomsmästare i schack.

Ett problem med de riktigt gamla brädspelen är att man bara kan vara två spelare. Mah-Jong är ett undantag där man kan vara fyra, som de fyra väderstrecken och de fyra vindarna.

Men numera finns alltså mycket att välja mellan. Carcassonne är klurigt och varierat, Nuns on the Run helknäppt och oförutsägbart, Mah-Jong är kontemplativt och vackert. Och mitt julklappsspel Good Omens, som bygger på en bok och en TV-serie, framstår hittills som tämligen obegripligt. Men i sin nördighet alldeles bedårande.

Vad som verkligen utmärker de spel vi väljer i just min bekantskapskrets är oklart. Och det spelar mindre roll. Det främsta skälet till brädspelens ökade popularitet är nog ändå att de erbjuder en stimulerande umgängesform, oavsett ålder och kunskap. Och det är väl ändå bland det viktigaste i livet.