Hyllade Wes Andersons ”The Phoenician Scheme” är en besvikelse
Wes Anderson nya film “The Phoenician Scheme” är ett porträtt av en opålitlig gangster till far och hans nunna till dotter.
Den amerikanska regissören, född 1969, är känd för att hans färgsättning och scenografi är lika viktiga komponenter i filmerna som själva berättandet. Som i ”The Grand Budapest Hotel” eller i den animerade rävfilmen ”Fantastic Mr Fox”.
Kulturnytts kritiker Nina Asarnoj är ett stort Wes Anderson-fan men tycker att “The Phoenician Scheme” har fastnat i det dekorativa på bekostnad av berättelsen.
Titel: The Phoenician Scheme
Regi: Wes Anderson (story Wes Anderson och Roman Coppola)
Manus: Wes Anderson
Skådespelare: Benicio del Toro, Mia Threapleton m.fl.
Betyg: 2 av 5
Går att se: Bio
Att se en Wes Anderson-film är som att få en fin present. Pappret är utsökt, rosa, pistagegrönt, mönstrat, kanske med stiliserade rosor. Som i nya filmen ”The Phoenician Scheme” där Kate Winslets dotter Mia Threapleton spelar en ung nunna iklädd dok och röda läppar. Hon har en sovalkov tapetserad med en gammeldags rosentapet. Det är som ett dockskåp fast bättre.
Jag har stått på barrikaderna länge och försvarat Wes Andersons rätt att vara estet. Men den här gången är faktiskt själva presenten en besvikelse. Benicio del Toro spelar en superskurk med nio liv. Han kallar sig Zsa-Zsa Korda och har överlevt flera flygplanskrascher. Ständigt jagad, lite som någon av Mexicos knarkkungar. Affärerna är ganska oklara, det är dammbyggen och järnvägstunnlar, transporter och fabriker, men han är rik som ett troll. Som så många andra arbetsnarkomaner, har han försummat sina tio barn. Nio pojkar och en flicka.
Nu återknyter han med dottern Liesl, med blekt runt ansikte, svart lugg och vass tunga. Hon utgör den här filmens känslomässiga centrum, med drag av mänsklighet i sin pappalängtan. Den enda i presentasken att knyta an till. Jag tycker fortfarande att Wes Anderson är underbar, jag kommer att se nästa film och nästa och däremellan se om favoriterna, men nej, den här var faktiskt tråkig.
Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Mer om hur vi bedriver vårt arbete