"The Post": Tryckfrihets-feelgood i Trumptider

Steven Spielbergs "The Post" utspelar sig i tidningsvärlden, titeln syftar på ärevördiga The Washington Post och berättelsen kretsar kring avslöjandet av "The Pentagon Papers" 1971 då den amerikanska pressen kom att utmana president Nixon. I huvudrollerna ser vi Tom Hanks och Meryl Streep.

P1 KULTUR: Hör Måns Hirschfeldt berätta mer om "The Post" samt om dokumentärserien "The Vietnam War" på SVT – ljudlänk under artikeln

Pressen mot presidenten och en tidning på fallrepet som riskerar allt i jakten sanningen. Vad ska vi kalla genren? Journalistik-romantik? Eller tryckfrihets-feelgood? Spielbergs film är en hjälteberättelse med hjärta och ärende och den här gången har det varit extra bråttom att få filmen färdig eftersom parallellerna mellan USA då och nu är så uppenbart lockande/oroväckande att det är halva poängen. 

Tom Hanks spelar Ben Bradlee, legendarisk redaktör på The Washington Post och Meryl Streep tidningens ägare Katherine Graham. Hon är i färd att aktienotera bolaget efter det inte går så bra. Bra går det däremot för konkurrenten The New York Times som i ett jättescoop publicerar hemliga dokument om Vietnamkriget. Sedan går det mindre bra när Nixonadministrationen förbjuder Times att publicera fler artiklar i frågan.

Så vad gör då Bradlee och Graham, som sinsemellan kanske har olika intressen men som också har fått tag på de hemliga pappren? Och vad gör Steven Spielberg för hålla spänningen i uppe när slutet av historien är givet? Ja, dels låter han Streep och Hanks briljera, mycket lustfyllt och på gränsen till för mycket.

Och så mobiliserar han all den gamla mustiga tekniken: tryckpressar som får hela tidningshuset att skaka, typer som sätts, telefonkiosker, rörpost, skrivmaskinsknatter. Vi har sett det förut, visst, men Spielberg sätter den där analoga handgripligheten i arbete för att skapa rytm och tempo, så att också åskådaren känner lite deadline-feber. Och samtidigt som filmen står med ett menande ben i den trumpiska samtiden så har också #metoo gett berättelsen om Katherine Graham lite extra aktualitetsskjuts. The Post är mer hennes film än man kanske först anar.

Sedan späder tyvärr Steven Spielberg också ut den här dry martinin till film med lite för mycket självförträffligt högtidstal till demokratins och liberalismens försvar med John Williams-musik on top. Jag undrar vem han tror att han behöver övertyga? Jag är vid det laget redan såld - så övertydligheterna slinker med ner. Den här gången.

Måns Hirschfeldt
mans.hirschfeldt@sr.se