Barnarbete i Syrienkrigets spår

Att barn tidigt slutar grundskolan och tvingas jobba fortsätter att vara ett stort problem i Syriens grannländer. I Jordanien tros 60 000 barn arbeta i dag, hälften av dessa är syriska flyktingar. Vår reporter Fernando Arias har pratat med några av de barn som motvilligt börjat lönearbeta.

15-årige Shahir Adham Hareer går energiskt runt i affären och pekar på olika saker.

– Det här säljer vi bra av, säger han och pekar på en boll.

– Det här säljer vi också bra av, fortsätter Shahir pekandes på ett par plasttallrikar.

Han fortsätter göra samma sak med olika saxar, verktyg, korgar och leksaker som ligger tätt intill varandra på bord eller som är upphängda på väggen.

Efter ett tag verkar det som Shahir tycker att affären säljer bra av allt de har.

Jag är i Zaatari i norra Jordanien, världens näst största flyktingläger. Här bor runt 80 000 syriska flyktingar. Närmare bestämt är jag på en av lägrets långa kommersgator där affärerna avlöser varandra.

Restauranger, mataffärer, elektronikaffärer, vägg i vägg ligger de på en asfalterad väg i ett landskap som annars präglas av gulbrun ökensand.

Shahir slutade att gå i skolan för ett år sedan. Först började han jobba med att plocka frukt utanför lägret, men nu är han mest här i affären.

– Min familj behövde pengarna, säger han och sätter sig på en stol vid ingången till affären. Jag gillade att gå i skolan men jag måste hjälpa min familj.

I flera andra affärer finns barn i olika åldrar. De säljer glass, byter däck eller samlar ihop gammalt bröd från matställen som de säljer utanför lägret som boskapsfoder.

Vid en av lägrets större mataffärer står en grupp pojkar med skottkärror. En av dem, 10-årige Hamed, har en orange keps på sig och är lite dammig i ansiktet.

När människor har handlat kör Hamed och de andra pojkarna ut varorna för motsvarande sex kronor, ibland kan det bli långa sträckor, lägret är över fem kvadratkilometer stort.

– Vi kör ut rissäckar och socker och sådana saker, läspar Hamed.

Det finns en del försök att stödja barn som jobbar. Rädda barnen har flera så kallade drop-in-center dit de kan komma före eller efter jobbet.

I ett sådant center sitter barn i en ring på golvet och ritar.

"Vad gör ni?", frågar jag och sätter mig ner vid en av grupperna.

– Vi lär oss, ropar de i kör. Vi lär oss genom konst.

De 20 pojkar som sitter här på golvet jobbar alla heltid någonstans i eller utanför lägret. Ingen av dem går i skolan.

15-årige Hussein Ahmed Eid sitter koncentrerat och ritar med en blå tuschpenna, hans beigea keps pekar åt ena sidan för att den inte ska störa när han målar.

Hussein jobbar som många andra barn här i lägret på gårdar utanför Zaatari. Ett jobb som kan vara farligt bland annat på grund växtgifterna som används. Enligt UNICEF har tre av fyra arbetande barn i Zaatari någon form av jobbrelaterat hälsoproblem.

– Jag plockar tomater, ibland åker jag dit själv och ibland åker jag dit med kompisar från mitt distrikt, säger Hussein.

Om det finns jobb så arbetar Husien Ahmed Eid varje dag, sedan brukar han kommer hit till Rädda barnens center. Tanken är att barnen ska erbjudas en slags trygghet och få en viss utbildning även om de jobbar.

Trots att de här barnen bor i Zaatari, så har de kanske en slags nytta av att vara i ett flyktingläger. Flera hjälporganisationer som jobbar med barnfrågor finns här, och lägrets gränser gör att man lättare kan nå barnen.

Barn som jobbar hittar man dock på många platser i Jordanien; de finns i Ammans restauranger, hotell eller bagerier; de finns på byggarbetsplatser i staden Zarqa och på jordandalens plantage. Många flickor jobbar som husor i hemmen.

På de platserna är det svårare för hjälporganisationer att hitta och stödja barn.

Ingen vet exakt hur många de är, men enligt UNICEFs uppskattning kan det vara 60 000 barn som jobbar i Jordanien, minst hälften av de är syriska flyktingar.

Likaså när jag går förbi marknaden i staden Erbit ser jag flera barn som säljer grönsaker eller lastar nya varor på borden.

Bland alla dem jag träffar finns det en pojke som jag ofta tänker tillbaka på. Han jobbar på en frisörsalong i centrala Erbit.

Att vi får intervjua honom på hans jobb när hans chef är närvarande är talande. För även om det är olagligt, även om han tjänar mindre än alla andra anställda och även om han är här istället för att vara i skolan, är det en del av vardagen i Jordanien idag. Barn jobbar.

– Sju dagar i veckan är jag här, säger tolvårige Muhammed Loay Alshdad.

Han har en svart tröja på sig med fotbollslaget Barcelonas logga. Under ett år har han jobbat här och klipper och rakar nu egna kunder.

Jag intervjuar honom klockan nio på kvällen. Han brukar jobba två timmar till, fram till klockan 11, berättar han. En vanlig arbetsdag ligger på 11-12 timmar.

Det blir en kort intervju. När jag frågar Muhammed om han saknar skolan och vad han tycker om att arbeta svarar han att han tycker om sitt jobb och att han inte vill gå i skolan.

Men munnen säger en sak. Hans våta ögon något annat. Både han och jag förstår att han egentligen är för liten för att jobba.

– Jag måste arbeta, min familj är fattig och behöver pengar, säger han kort efter ett tag. 

Muhammeds chef slår sig ner bredvid mig och förklarar att han hellre hade velat att Muhammed skulle gå i skolan.

– Det är så klart inte bra att han är här, och det finns jättemånga barn som Muhammed, alla borde gå i skolan, säger han och börjar smutta på en kopp te.

Chefen vill inte att jag nämner hans eller företagets namn, men när jag frågar honom om han själv anser att han gör fel genom att anställa Muhammed, svarar han med en inställning som flera arbetsgivare har här i Jordanien.

– Jag hjälper en fattig familj, föräldrarna bad mig om det och jag ville hjälpa till.

Det finns en efterfrågan på barn på den jordanska arbetsmarknaden eftersom de kostar mindre. Den största drivkraften är däremot de syriska flyktingarnas situation i landet.

Vuxna syrier får i praktiken inte arbeta i Jordanien och många familjer känner sig tvingade att skicka sina barn att arbeta svart, eftersom barnen inte straffas på samma sätt som vuxna om de ertappas.

En av dessa många familjer bor i en källarvåning i Erbit. Direkt innanför dörren möts jag av en smal säng där pappan i familjen ligger med benen övertäckta av tjocka täcken.

Pappan, som heter Maher Turki al-Juhmani, förklarar att han har svårt att gå efter att ha torterats i ett syriskt fängelse. Familjens femtonårige son Yazan al-Juhmani jobbar på ett bageri.

Yazan börjar klockan åtta på morgonen, och slutar vid niotiden på kvällen.

– Jag vill inget hellre än att han ska gå i skolan, säger hans mamma Nisreen Hisman Aoudatallah, han går bara och lägger sig när han kommer hem för att han är så trött.

Yazan jobbar alla veckans sju dagar.

– Titta runtomkring dig här, säger pappan och sätter sig plötsligt upp i sängen.

Han pekar på väggarna där den vita färgen lossnat från väggarna. Det luktar fukt. Innanför finns ett rum och ett kök för familjens två föräldrar och fyra barn. Ett av barnen har en blodsjukdom och behöver läkarhjälp.

– Jag grät den dagen han gick till jobbet första gången, säger Yazans pappa.

Trots det har föräldrarna försökt få Yazans arbetsgivare att låta Yazan jobba ännu mer.

– Pengarna räcker ändå inte, förklarar Yazans mamma Nisreen Hisman Aoudatallah.

När jag ska lämna Yazans familj tänker jag på alla de jag träffat och pratat med: föräldrarna som inte kan jobba och som inte ser något annan lösning än att skicka sitt barn till ett arbete; arbetsgivarna som - trots att de vet att det är fel – ser det som en välgärning att anställa tolvåringar.

Och barnen. Som ägnar större delen av sitt vakna liv till att lönearbeta.

Visst finns det arbetsgivare som utnyttjar situationen utan en tanke på barnens bästa, men det är svårt att peka ut en enda skyldig. Den som är the "bad guy".

Eller kanske finns det en, tänker jag när jag går ut från Yazans lägenhet. Kanske går det ändå att se en skyldig, nämligen den omvärld som fortfarande - efter fem år - tillåter kriget att fortgå.

Fernando Arias
fernando.arias@sverigesradio.se