Historien om IKEA berättas med Billy och köttbullar

Det har väl gått över nu, men ett tag, fram till för tio år sedan kände varje kulturredaktion ett oemotståndligt behov av att varje år recensera den nya Ikea-katalogen när den kom ut, eller i varje fall skriva en fyndig kommentar med någon uttolkning av den samtid som manifesterade sig i de möbler, redskap, prylar och miljöer som detta ständigt svällande möbelföretag valt att presentera.

Och givetvis sitter också varenda katalog, från de första svartvita små 50-talsvarianterna till de allt större, allt färgrikare och allt smartare utföranden dom kom i.

IKEA:s automatiska karaktär av museum över efterkrigstidens livsstilar och hemmiljöer, genom sina årsavlagringar, var också det starkaste kortet när företaget blev föremål för en omtalad utställning på Liljevalchs konsthall sommaren 2009, saftigt sponsrad, men också välbesökt, inte minst för de möjligheter den erbjöd oss i publiken att se oss själva, våra egna liv, från hoppen i bollhavet till vilan i vilstolen Väsman.

Och nu går jag här på IKEA Museum och försöker komma på något att säga som är lika smart och klokt och genomtänkt som det som oavbrutet produceras av företagets armé av designers, konstruktörer och marknadsförare. I entrén möter vi några av de 172 000 anställda, från kontoren, fabrikerna och de 330 varuhusen i 28 länder, närmare bestämt fyra tusen medarbetares ansikten i några millimeters storlek, som tillsammans, likt pixlar, formar ledarlegenden Ingvar Kamprads ansikte. Just den bilden vet jag inte om den utsänder rätt signaler, eftersom samma trick brukar utföras på parader i Pyongyang, men slagordet, "att skapa en bättre vardag för de många människorna" är ju faktiskt vad som skett, handlandet på IKEA blev en folkrörelse för individer, av hushåll som skapade sitt lilla bo, alla på en gång, i samma varuvarv, jorden runt.

Det är det som på IKEA Museum kallas "vår berättelse", den om företagets utbud som vi besökare speglar oss i på väggar och i montrar, och det är väl den mest förväntade delen, liksom den som kallas "våra rötter", storyn, den som Ikea är mästare på att berätta, om den notoriskt småländske entreprenören Ingvar Kamprads start med två tomma händer, och en väl använd cigarrlåda där småpengarna lades, som han tjänat genom att cykla runt och sälja fisk han dragit upp ur sjön.

Cigarrlådan finns alltså kvar, liksom en lång rad privata ägodelar och dokument, anteckningar, brev, hela vägen fram till inredningen i hemmets arbetsrum i Schweiz, som till minsta pinal forslats till Älmhult och återuppbyggts.

Jag ska inte upprepa vad jag associerar till, utan i stället hylla den tredje delen, kallad "er berättelse", alltså vad vi konsumenter hittat på med det vi köpt, hur vi använder möbler som hyllorna Billy och Ivar, så vanliga att de höjt sig bortom ikonstatusen och blivit som vardagsverktyg.

Där finns utrymme för att gå loss med fantasin, liksom det gjort i den underbara lilla del där några designers fått leka med begreppet kök.

Och när vi slutligen är inne på köksikoner: självklart har den stekta köttbullen sin egen monter.