"The Grand Budapest hotel" av Wes Anderson
Idag är det premiär för Wes Andersons nya film "The Grand Budapest hotel", Anderson har med filmer som "Royal Tenenbaums", "Darjeeling Limited" och senast "Moonrise Kingdom" blivit en kritikerfavorit som även lyckas nå ut till en stor publik. Gunnar Bolin har sett "The Grand Budapest hotel" som är inspirerad av den österrikiske författaren Stefan Zweig böcker.
Vackrare än så här blir inte tillvaron. Andersons filmer är rent visuellt alltid små kitschiga mästerverk, hans estetiska anspråk är snarare att göra den vackraste glasbubblan som det snöar i än att göra något som passar att visas på säg moderna museet.
Hans estetik är enkel och rörande. Ser man filmerna som helhet så finns det en farlig dragning åt det införstådda, den där obehagliga känslan av ett "vi" - P1 lyssnarna som han blinkar till, "vi" som kan se att det är kitsch och se den där tungan som får kinden att ibland bukta väl uppenbart - tounge in cheek - kolla det här underbara krokanslottet till hotell som jag ställt upp på en alptopp det är ju så vackert och lite överdrivet.
Men jag faller ändå för det, i mina ögon håller sig Wes Andersson på rätt sida om den avgrund där det rena tramset faller ned. I The Grand Budapest hävdar han att han är inspirerad av den judiskösterrikiske författaren Stefan Zweig, vars mästerliga självbiografi "Världen av i går", återutgavs på svenska häromåret, den är en gripande beskrivning av ett Europa som krossas av våld hat och männiksofientlighet.
Wes Anderson lyfter fram det som gick förlorat ur Zweigs böcker snarare än vad som kom istället, även om det i "The Grand Budapest hotel" också finns en ondska som ständigt hotar så är även den på instoppad i den snöande kulan.
"The Grand Budapest hotel" är en dröm om ett Europa som inte finns längre, och som förmodligen heller aldrig fanns, en dröm om högt bildade människor där alla vet sin plast i hierarkin och är nöjda med det, ett miniuniversum till hotel där M. Gustave är alltings nav han ger kroppslig kärlek till 84-åriga liksminkade miljonärsdamer med samma akuratess som han håller minsta dammkorn borta från sin vackra hotellobby.
Med tanke på det allvarliga temat, ett Europa som går under så är The Grand Budapest Hotel något oväntat Wes Anderssons mest genomestetiserade film och bitvis mest slapstickkomiska. Direkt efter visningen skulle jag nog också säga den mest ytliga men nu rinner min tid ut jag får skynda mig: den vackra ytan vi kan spegla oss i är också en kärleksförklaring till livet och det bästa ur världen av igår.
Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Mer om hur vi bedriver vårt arbete