Högstadiebarn på bristningsgränsen

För två år sedan debuterade Hassan Loo Sattarvandi med romanen "Still", vars drivna skildring av utanförskap gav honom Katapultpriset och en nominering till Borås Tidnings Debutantpris. Uppföljaren heter "Belägring" och utspelar sig på en högstadieskola.

Bland de intressantaste boktitlar jag vet finns Bodil Malmstens "Nästa som rör mig". De fyra orden är som ett psykologiskt test – hör man en bön eller ett hot? Är det närhetslängtan i dem, eller en uppdämd vrede? Nästa som rör mig, nästa som vågar så mycket som peta på mig...

Man ser framför sig någon som kränkts för många gånger och snart kommer börja slå vilt omkring sig. Hassan Loo Sattarvandis andra roman heter "Belägring" och handlar om en sån människa, en på bristningsgränsen. Naturligtvis utspelar boken sig på en högstadieskola – var annars måste man hela tiden välja mellan att slåss och att fly.

Det är en vanlig dag i Stockholmsförorten Hagalund under tidigt nittiotal. Femtonåriga Caspian är fattig, faderlös och försummad av sin deprimerade mor. Det bästa i hans liv är vännerna, men reglerna för hur man är en riktig vän och en riktig man är många och hårda.

Sattarvandis första bok, "Still", handlade om precis samma machobarn, men femton år äldre. Där var meningslösheten stadfäst, utanförskapet definitivt, ingen förändring tänkbar. Tragiskt nog verkar den femtonårige Caspian inte ha fler möjligheter än den trettioårige.

Överhuvudtaget handlar "Belägring" mycket om allt han inte kan göra, säga, eller vara. Alltså är det lite motsägelsefullt att boken består av ett långt telefonsamtal mellan honom och en skolkamrat. Jag tror inte att han kan säga det han säger, inte till någon. Jag tror inte på hans berättarröst.

Annars är "Belägring" snällare mot läsarna än "Still" var. Den bygger upp meningarna och spänningen på traditionellt vis: på första sidan får vi veta att något fruktansvärt har hänt, nu måste vi läsa till sista för att få reda på vad. Fördelen är att fler kan och kommer att läsa den. "Belägring" är den sortens så-kan-det-gå-bok en välvillig svensklärare skulle älska att ge till Caspian. Som film skulle den bli 2010-talets "Stockholmsnatt" och ett storsäljande temadagspaket för gymnasieskolor. Och visst rör den mig, och visst är den ett gott diskussionsunderlag. Men jag saknar det som pyrde och sjöd i "Still", den energi som var både språklig och politisk.